Till Socialstyrelsen

Vi är en ideell och icke-vinstdrivande organisation, Personligt Ombud i Skåne, som bedrivit po-verksamhet i tio år i Skånes kommuner. För närvarande har vi nio kommuner som är anslutna till oss. Vår erfarenhet och kunskap gör att vi vill lämna synpunkter på Nationella riktlinjerna som lämnats ut för kommentarer och synpunkter från olika verksamheter. Vi förvånades över att insatserna från personliga ombud omnämndes mycket kort i den preliminära versionen, vi vill därför förtydliga vårt arbete med klienterna.

 PO-reformen innebar en helt ny profession till hjälp och stöd för de människor som har de allra svåraste psykiska funktionsnedsättningarna. Psykiatrin och olika myndigheter arbetar med det som inte fungerar (sjukdomen; diagnos och vård, hjälp och stöd i hemmet) och det görs många gånger på ett bra sätt. Det som saknas hos psykiatrin och myndigheterna är en helhetssyn om vad en person behöver, vill ha och har rätt till i sin dagliga livsföring.

 Reformen personligt ombud utgår ifrån att en person med svåra funktionshinder även har en väl fungerande sida. Ofta kommer denna sida till uttryck först efter att ett förtroendefullt förhållande mellan en klient och ombudet byggts upp. Personligt ombud utgår ifrån att varje individ även har styrkor och resurser som bör ses, uppmuntras och förstärkas. Ser vi bara sjukdomen och svagheterna, finns ingenting vi kan bygga vårt arbete på. Detta betyder inte att det inte skulle behövas sjukvård och rehabiliteringsinsatser för att kompensera funktionsnedsättningar. Däremot betyder det, att en fullständig återhämtning alltid baserar sig på att klienten även ses som ett aktivt handlande subjekt med egna resurser, egna målsättningar och önskemål.

 Myndighetsnätverket är i dag starkt specialiserat, där alla professionella har sina egna uppgifter, en egen beslutanderätt och begränsat med tid. Med tanke på klientarbetet kan detta leda till (1) en bristande helhetssyn, (2) ett ojämlikt förhållande och (3) otrygga stödkontakter. Självfallet innebär detta inte att goda och förtroendefulla människokontakter mellan klient och myndighet skulle kunna ske. Strukturerna, som leder detta arbete är dock inte stödjande.
 Reformen personligt ombud utgår från en helhetssyn om vad en person behöver från ett jämlikt och förtroendefullt förhållande. Viktigt är vad en person vill ha och har rätt till i sin dagliga livsföring. Det är dessa saker som utgör uppdraget som ett PO får av sin klient. Professionella, som fungerar med myndighetsfullmakt, kan inte utgå från ett liknande uppdrag. Anställda inom psykiatrin, som förstått reformen personligt ombud som ett stöd, har ofta uttryckt det som så att deras makt att ta beslut om medicinering, inläggningar, utskrivningar, rehabilitering, osv. hindrar dem att bygga upp ett jämlikt förhållande till en patient. Just här är det personliga ombudets roll på sin plats. Det personliga ombudet fungerar inte i stället för, utan som ett välkomnat komplement till, arbetet inom psykiatrin.
 Att personliga ombuds etablering är och har varit vitaliserande inom socialt arbete kan styrkas då Socialstyrelsen redan för 10 år sedan definierade ombudets uppgifter, "huvuduppgiften för personligt ombud skulle vara att tillsammans med klienten identifiera och formulera behov av vård, stöd och service, att bistå och företräda klienten utifrån önskemål, behov och lagliga rättigheter." Man avsåg och talade om en advokatroll (Socialstyrelsen, 2000).
 Metoderna som ett ombud använder sig av kan i sig inte utvärderas och evidensbaseras eftersom det är helheten för individen som är det basala. Enligt de senaste forskningsrönen, Ulrika Järkestig Berggren, kan hävdas att personliga ombuds uppgifter och roll bidrar till förändringsprocesser som påverkar följande:

• välfärdssystemets utveckling och socialpolitikens praktik
• det socialpsykiatriska fältet, speciellt med fokus på professionella aktörers handlingsutrymme
• den professionella rollens utformning ur klienternas perspektiv, avseende att hjälpa personer med psykiska funktionshinder

 Psykiatrin och olika myndigheter har till uppdrag att "laga de trasiga bitarna" och ser inte till de bitar som faktiskt fungerar och vilka egna resurser en person har. Det kan vara svårt att få vård och insatser att samordnas på ett sätt som blir bäst för den enskilde, ingen har ansvaret att bevaka helheten och klientens uppdrag. Då kan ett personligt ombud vara den som hjälper till att förmedla, förklara, synliggöra, tolka och att man genom detta arbete för fram klienten och även får till stånd att myndigheterna lyckas med det de vill: att insatserna faktiskt blir stöd ur klientens synvinkel och inte bara pålimmade hjälpinsatser för att ersätta en funktionsbrist eller -störning.

 Det finns tre nivåer man bör beakta, då man arbetar med klienter. Den första nivån är det synliga, själva klientarbetet (de flesta anser väl att allt är ok, om detta fungerar, men så är det ju inte). Den andra nivån är de strukturer som skall stödja arbetet (instruktioner, insatser, regler, lagstiftning). Om dessa inte är brukarstyrda, så fungerar inte klientarbetet brukarstyrt, även om man skulle försöka. Den tredje nivån är sedan förhållningssätt och värderingar. Den tredje nivån borde egentligen fungera så att när en klient kommer in, tänker hon "Detta är vårt rum, här kan jag träffa andra och känna mig värdefull." Det här förverkligas väl knappast i vanligt myndighetsarbete.

 Bara en fristående PO-verksamhet kan garantera a. brukarstyrt klientarbete, b. brukarstyrda strukturer och c. brukarstyrda förhållningssätt och värderingar.

 Kommunerna gör mycket för våra klienter och anstränger sig så mycket de kan i just den enheten/sektorn de arbetar utifrån. Tyvärr så innebär det att man ser enbart till det stöd som den specifika enheten/sektorn ger, och glömmer eller orkar inte diskutera med resten av de olika sektorerna som är inblandade. Detta gör att klienten tappar fokus och emellanåt arbetar sektorerna/enheterna emot varandra utan att veta om det.

 Socialstyrelsen utgår från vägar som redan finns, men var är de nya vägarna? Personligt ombuds roll är en av de nya möjligheterna mot återhämtning för klienterna. Ombudsarbete omfattar mer än uppsökande verksamhet och samordningsinsatser. Strävan är att ge klienten tillbaka makten över sitt eget liv. Klienten vill vara subjekt. Fokusering på sjukdom och funktionsnedsättning kan innebära att klienten själv börjar uppfatta sig som "patient" och blir stigmatiserad. Rapportering av systemfel, dess korrigering och bevakande av klientens rättigheter är också en viktig del av ombudets arbete.

 Det verkar som Socialstyrelsen i sina "Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd 2010 - stöd för styrning och ledning/Preliminär version" inte känner till våra specifika arbetsinsatser och dess mångfald. Personliga ombud är en stark profession som borde få växa för våra klienters bästa. Det är bara vi som utgår ifrån klienterna, som vi ser som levande mänskliga varelser, dvs. som subjekt och inte som objekt. Människor är kapabla att överleva, människor är också kapabla att ta makt över sitt eget liv med rätt stöd och hjälp, en människa är kapabel att ta ansvar för sitt liv, men det tar tid och det kallas utveckling.

 I en relation där ombuden skapar vad klienterna uttrycker en "professionell vänskap" upplever klienterna att de får hjälp. Även andra forskningsstudier (Borg & Kristiansen 2004; Topor 2001) har visat att professionella upplevs som hjälpare när de kan upprätthålla ett hopp om förändring, dela med sig av sin professionella makt och är tillgängliga när de är behövda. Vidare uppskattades professionella som är flexibla i att använda olika metoder för att hjälpa och att de kan bryta de professionella regler som organisationen sätter upp och på så sätt ställer sig på klientens sida. Den professionelle hjälparen upplevs av klienterna inte ha ensamrätt på kunskap; klienterna förväntar sig att deras egen kunskap ska tillmätas ett värde och användas.

Lund den 30 augusti 2010

För PO-Skånes räkning

Ann-Christine Engdahl Olesen, verksamhetschef tillsammans med personliga ombuden Anne Levenius, Svetlana Pettersson och Eva Miles